Min mamma! Nej, MIN mamma!

Jag skulle så gärna vilja förstå mina barns sk ”mammighet”. Per, deras pappa, är en mycket bättre förälder. I mina ögon, iaf. Han är lugnare, tryggare, tar större ansvar, hanterar dom bättre, lagar mest mat etc.

Jag, å min sida blir oftare arg, är mer stresskänslig och annat sånt som borde göra mig ganska jobbig att vara kring. Jag ser verkligen, och har alltid gjort, Per som ”förstaföräldern”. Jag har alltid haft ganska kass självförtroende när det kommer till föräldraskap, så varför är det så mycket ”MAAAAAMMAAAAAA”?!

Utstrålar jag nåt skört så att dom är rädda att förlora mig? Är det nåt djupt psykologiskt som handlar om graviditet, amning och typ kroppslukt? Alltså jag skämtade lite där, men KAN det finnas nånting med mig som lockar fram en känsla av trygghet iom att dom låg i min kropp?

Det biologiska vill jag inte tro på, det skulle ju insinuera att ”bilologiska” föräldrar har ett försprång framför andra föräldrar, och det känns oite knasigt. 

Varför är mina barn mammiga? På kvällarna vill båda ligga PÅ min mage. Dom försöker putta bort varann och samtidigt själva klättra upp på mig samtidigt som dom skriker ”Min mamma! Nej, MIN mamma! Min mamma!” fram och tillbaks till varann. Tillslut har dom hamnat på varsin arm, på sidorna av själva ”slagfältet” och efter en stunds resonerande så kommer åtminstone Nikki-Lo fram till att det är ”bådas mamma.” Det är inte så kul detta. Vi jobbar på det på olika sätt hela tiden. Nikki-Lo, fyraåringen är väl den beteendet kommer ifrån från början och sen gör, härmar och lär sig Kimpan som vanligt efter henne. Värst är det för Per. Han kan inte låta bli att ta det personligt. Och då blir det nästan skuldtyngt för mig. 

Tips och råd, nån?

27 reaktioner på ”Min mamma! Nej, MIN mamma!

  1. Hmm, jag känner igen mig i det där och har funderat kring om det kan hänga ihop med att så många andra runt mina barn (personal på förskolan, släktingar, individer i allmänhet) samt många böcker och filmer förstärker det där med Mamman med stort M som den främsta vårdgivaren/anknytningspersonen. Rollen Mamma blir liksom mer av ett koncept än själva personen egentligen. Men säkert känner barnen av att en försöker göra sitt allra bästa och att det är gott nog för dem även då den vresigare och mer stressade versionen av en själv dyker upp. Tyvärr har jag inga tips då vi själva är lite handfallna i detta. Förhoppningsvis så går det i perioder liksom allting annat.

    Gilla

  2. Jag tänker att även om biologiska faktorn inte nödvändigtvis är orsaken så kan det ju vara så att de känner den tryggheten om de spenderade mer tid nära din kropp under amningsperioden. Eller så är mamma den som roar och leker och därför den man helst vill vara nära? Bara små gissningar 🙂

    Gilla

  3. Jag känner också igen mig och min familj. Min kille är den som tar störst ansvar men ändå är det mig de väljer (just nu, tidigare har inget av barnen varit något av det). Jag tror att det beror på att jag dels är minst lättillgänglig och därför behöver de mer bekräftelse av mig och dels att jag är borta mer pga jobb och att jag övningskör just nu. Vi har ”löst” det så att jag försöker vara så tillgänglig jag kan och orkar men ändå inte rubba på de regler vi har, tex tar vi varannan läggning och det håller vi på även om jag ibland är med också när det behövs. Försöker att inte göra så stor grej av det utan mer låta dom va i de känslor de har.

    Gilla

  4. Inga tips men kan säga att våra nattningar är precis likadana. Så fort jag ligger ner eller sitter stilla nånstans börjar ”min mamma”-racet. Väldigt tröttsamt men jag tror det går över med tiden.

    Gilla

  5. Hade en sån period när dottern var lite mer än 1,5år. Var bara mamma som kunde byta blöja, laga välling, natta mm.
    Om hennes pappa försökte natta så bara skrek hon, ålade sig ur famnen och sprang ur sitt rummet till mig.
    Men vi gjorde så att jag började gå en promenad innan hon skulle läggas och när jag inte fanns som alternativ så gick det jätte bra med pappa också. Hon kunde bli ledsen första gångerna när jag gått men aldrig längre stunder. Tillslut gick det bra även när jag fanns nära.
    Nu tar pappa alla läggningar (då jag är hemma med tjejen hela dagarna, bor i England nu där förskola är sjukt dyrt!!)
    Så de har sin egna rutin och det är så fint ❤️

    Gilla

  6. Men inte kan väl ni föräldrar vara avundsjuka på varandra???
    Se det som , isf, att ni kompletterar varandra.
    Verkar vara mer en vuxenfråga.

    Gilla

    • Det är väl verkligen inte konstigt på något sätt att bli avundsjuk på att barnen vill ha den amdra föräldern mer? Även om det inte stpr någonstans i Kittys text att det är så. Det vore väl snarast unikt om man INTE blev det?

      Gilla

      • Jag skulle inte säga avundsjuk utan mer ledsen och lite modstulen. Han kan liksom inte låta bli att inte känna sig ratad. Men han vill ju inte att dom ska gilla mig mindre, såklart, vilket ju ordet avundsjuk antyder lite. Kram och tack❤️✌🏽

        Gilla

      • Ok, jag tolkar inte alls in ”vill att barnen ska gilla dig mindre” i ordet avundsjuk utan bara ”vill ha samma sak”.

        Gilla

  7. Jag tror ändå på det biologiska i just föräldraskapet, även om jag tänker väldigt socialt-kulturellt kring i princip allt annat. Bebisen är ju ändå en liten person, i alla fall på slutet, som har levt med mammans hjärtljud, röst osv rätt länge. Om man sedan ammar kommer ju lukt, kroppens ”konsistens” osv till dessutom som säkert kopplas till trygghet, lugn, och mys för barnet.

    Menar alltså självklart inte på något sätt att biologiska föräldrar alltid skulle vara bättre, men att de där sakerna ändå också är faktorer. Är mamman kass på mys, ömhet, tröst eller något sedan under uppväxten väger kanske inte just de faktorerna över, men i många fall kanske de ger den biologiska föräldern ett visst ”försprång” i vissa situationer?

    Gilla

  8. Vi har haft både mammig perioder och poppiga perioder. Det som hjälpt oss vid läggning är att ta varannan dag/varannat barn. De har liksom funnit sig i det. Att idag är det pappa som lägger, idag mamma. Klart i början la jag minstingen oftast då han ammade innan han somnade för natten. Nu delar de rum. 5 åringen sover på överslafen och 2 åringen där nere. Vi läser tillsammans där nere o sen lägger sig äldsta där uppe. Blev en helt annan läggning när vi tog in en våningssäng. 5 åringen fick känna sig stor och få sova där uppe. Han blev som lättare och lägga också. Så löste vi det extremt mammiga/pampiga vid läggningar. ☺

    Gilla

  9. Hos oss är det tvärt om, pappa är alltid populärast och vald först vid läggning och så fastän jag tycker att jag är bra på att ordna det bra och mysigt. Kanske att pappan har lite mer tålamod med att leka tråkiga lekar utan att snegla i en tidning eller göra något annat samtidigt. Vi byttes av tidigt i föräldraledigheten, vet inte om det spelar någon roll.

    Gilla

  10. Tänker att fysisk kontakt stärker anknytningen. Särskilt på natten (har jag läst. Kanske har det med sårbarheten på natten att göra?) så om man ammar och som ammande tar de flesta nätterna, plus oftast är hemma mer första tiden – ja då är det svårt att inte bli första anknytningsperson.

    Vi har det likadant hemma. ”Mammmaaa”. Min sambo blir också ledsen. Han tar det inte personligt men tycker det är tråkigt liksom. Han är glad när han får vara ensam med barnet ett tag. En dag då jag jobbar eller några timmar nån helg. Då tyr sig barnet automatiskt till honom när jag inte finns där att välja på.

    Per, försök att inte ta det personligt! Barnet menar ingenting med det. Det bara funkar så – anknytningssystemet. Och Kitty, känn ingen skuld. Per är ansvarig för sin relation till sina barn. Inte du. Din relation till barnen behöver inte förändras bara för att han vill ha förändring i sin relation. Prova lite egentid med barnen och Per? Så han får känna sig exklusiv och utvald. Så kan du vila lite under tiden.

    Gilla

  11. Kan tipsa om podden ”Kära barn”. Där tar de upp massor med funderingar och frågor kring barn och föräldraskap. Älskar den!! ☺

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s