Stolt men fattig.

Jag har skrivit en text för fantastiska barntidningen KOKO. Så himla fin tidning. Den är liksom på riktigt, full av bra grejer för alla barn, helt fri från reklam och onödnigt cementerande av normer. Texten handlar om civilkurage och om att våga stå upp för varann. Jag blev så glad att jag fick frågan. Jag fick skriva om alltihop många gånger för att få det lagom kort, lagom lätt språk, men ändå personligt, lite kul och massa annat. Svårt att skriva för barn. Prata är lätt, men skriva kändes nytt, utmanande och kul! När jag läser nu, hittar jag dock flera grejer jag borde ha ändrat. Fasen! Hehe.(Jag skrev inte ingressen, vilket märks, för jag undviker ju gärna ordet ”man” i både tal och skrift. Jag skriver det faktiskt aldrig längre, och slinker det in i tal, eller som nu, så noterar jag det alltid och försöker ersätta med nåt annat. Det är så kul att det faktiskt går att förändra sitt språk. Att lära sig själv att uppmärksamma gamla invanda mönster och sen ta bort eller förändra dom. Det är lite knasigt hur jag hamnade här, för jag brukade använda ”man” supermycket, men om jag inte hade sagt nåt om det och någon sen läst texten här nedan, så hade det inte märkts. Tror jag. 

Det är inte bara för att det är ett kul språkexperiment, eller för att den ständiga förekomsten av ”man” bekräftar, förstärker och behåller den manliga normen i språket, utan även för att allt blir väldigt allmänt, opersonligt och inte lika träffande när ”man” används frekvent. 

Men detta var bara en parentes. Jag är verkligen inte så nitisk eller rabiat som det ev låter här ovanför.)

Jag älskar VERKLIGEN illustrationerna, så himla perfekt fina och fulsnyggsöta! 

(Men ändå, hade jag fått välja hade jag ju gjort dom själv, för att göra det ännu mer personligt, liksom. Samtidigt skulle det inte blivit lika snyggt då, så det är bara en personlig känsla, läsare är säkert gladare att jag slapp, hehe. Plus att jag hade velat ha med ett foto på mig nånstans. Jag vet att det låter helt knasigt. Jag tänker att kidsen, eller iaf några av dom, möjligtvis i så fall skulle känna igen mig från tex Barnkanalen, barn älskar ju ”Labyrint”, och då kanske texten hade gjort ännu mer nytta, eller? Nån dom vet förekommer i ett sammanhang dom själva gillar. Nu är det liksom bara anonymt. Men detta är en liten mini-parentes om jag nu måste tycka till, alltså. Och det måste jag ju egentligen inte.)

 Det jag skulle säga egentligen är att jag är stolt att förekomma i tidningen, särskilt rörande ett ämne som detta, och att det känns som ett hedersuppdrag, och det är ju tur, iom att det är ideellt. 
Stolt men fattig sammanfattar jag att jag gärna ställer upp igen, om KOKO nånsin behöver mig! Med bild. Hehe. <-skämt

Puss, godnatt!

Bekräfta mig!!!!!!

Tycker själv jag var lite rolig på Instagram nyss:

Fy fasen vad jag hatar sånna här inlägg. Ful, ointressant hiss-selfie om hår. Alltså, förlåt! Tänkte skriva så här: ”Att tvinga hår ligga i mittbena är ett drygt i-landsproblem. Imorse gav jag upp och åttiotalsvågen är tillbaks. Sen tog jag en hatt av bara farten, när jag ändå är tillbaks liksom. Nu känner jag mig nästan lite svettig av den plötsliga omläggningen av bena och hatt. Vardagsegde!😂😰” lite ironiskt men kände att det blev för mycket. Så jag gjorde inte det. Eller vänta? Gjorde jag det ändå nu fast gömt bakom ännu mer ironi? Mina egna vägar till förnedring är outgrundliga. God morgon!
Det är så knasigt detta med att lägga upp bilder på sig själv och sitt ansikte. Jag och författaren Leone Milton diskuterade det i veckan. Det måste ju finnas/gå att göra forskning på det, hur det får oss att må, varför vi gör det etc. Hur tänker/känner du kring just selfiesar?

Lite lyrisk här.

Det är inte ofta jag blir sådär peppad av ny musik längre. Jag var inne på Pressbyrån nyss och hörde nåt jag kände igen. Och ja, jag vet, jag känner Stefan Storm, och är därmed inte opartisk, men det är inte så att vi fikar varje vecka och jag VET att jag hade känt så här ändå. Jag älskar nämligen hans band The Sound Of Arrows och har gjort det sen jag hörde dom första gången för flera år sen. Nu ligger en ny låt ute som heter Beautiful Life. Videon finns här!

Allt i videon, låten, All Saints-Pure Shore-boyband-nittiotalskänslan, estetiken, hela Stefan får mig att vilja vara ca 200 år yngre och spela skivor på en klubb. Har du inte koll på The Sound Of Arrows så har du massor att höra och se. Kolla alla deras videos och lyssna igenom skivorna. Min present till dig! 
Sorry men lite inspirerad och lyrisk här. 

Kroppshets och Carin Da Silvas mage. När är det nog?!

Jag läste detta på Instagram och ville kommentera.Jag skrev den här kommentaren men pga alla fuckoffemojis så gick den inte att publicera, men jag orkade inte skriva om. Nån som känner igen hur jag tänker? Så trött på alla ”du är så fin!” Hur välmenande folk än må vara. Vi måste sluta kommentera och utgå från att vi alla såklart är ok som vi är. Vi behöver inte vara FINA ens. Inte för nån!!

Din värsta lögn?

Herregud vad jag just nu sträcklyssnar på Rättegångspodden. Så fort jag går, cyklar eller åker nånstans så njuter jag. Konstig grej att njuta av egentligen. Det är mestadels inspelningar från rättegångar av mer eller mindre uppmärksammade fall, lite sammanfattningar och ibland lite återgivning från medier som rapporterat om fallet. Långa avsnitt i lugnt tempo. Det som slagit mig är hur jäkla galna dom åtalade oftast är. Dom ljuger liksom helt rakt upp och ner trots att alla inser att det är lögn. Trots tydliga bevis, DNA, fingeravtryck etc, fortsätter dom konsekvent ljuga eller få små, påpassliga minnesluckor. Undrar hur mycket det är så i verkligheten?  Hur många lögner har jag godtroget bara köpt? Tänk om det fanns en maskin, som en liten telefonkiosk ungefär, och när du klev in i den och tryckte på en knapp så skulle den scen ur ditt liv, (hittills) där du blir som allra mest lurad spelas upp. Jag tror att många skulle bli chockade över ”sin” scen. Jag tänker att folk i allmänhet ljuger lite hit och dit varje dag, men vilka människor har jag kommit i kontakt med som verkligen ljuger? Tänk om det är nån närstående? Nån som ljuger så bra att jag aldrig ens misstänkt just hen? Läskigt. Kanske har nåt ex varit superotrogen? 

Vilken är din värsta lögn? 


Här tex, lurar jag mitt barn att vi måste styra på riktigt. Hehe

Gjorde jag rätt som sa till om röklukt? 

”Asså, jag pallar inte när du luktar så mycket rök, jag är ledsen men jag måste flytta mig.” Precis så sa jag nyss på tåget när en person kom och satte sig bredvid mig i ett moln av stark fimp-rök-tobakslukt. 

Första gången faktiskt, men jag bara sa det, på impuls men ändå lugnt, vänligt och ärligt, för som astmatiker och luktkänslig så måste personen fasen få veta hur andra kan må av att tex ha platsen bredvid. Var det rätt gjort?

Eller? 

Läskig längtan.

Vill ha halloween nu! Kolla in dom här två utklädningarna. E.T-utstyrseln var ju fantastisk!Och nu är det sista chansen. Våra soffor måste bort! Nya kommer på måndag. 500 styck. Båda har tvättbara klädslar. Passar perfekt i lokalen, på landet eller hemma under småbarnsåren. Från ett allergifritt vegohem (vårt).Vill du komma och hämta hos oss (helst idag) så kontakta Per på hans Instagram @perstorbyjutbring 

Nu ligger jag i ett hotellrum i Karlskrona. Jag har pysslat hus med fina ungar på bomässan och åker strax hem. Nästa helg blir det Västerås och jag ska fota lite fint pyssel! Puss!

Dålig täckning?

Nej, men möjligtvis teckning. 

Höhö

Ett tips. Anteckningar på iPhone har ett litet skit-teckningsprogram. Inte alls avancerat, men ändå. Om en får en idé på t-banan eller liknande. Jag testade att göra en liten björn nu. Igår gjorde jag ett klipp om vad en får och inte får göra när en inte är nån ungdom längre. Jag efterfrågade hjälp till en lista på ämnet. Dessutom berättade jag om mitt besök och min dom hos hudläkaren och avhandlade lite botox. Ska testa i mirgon igen.  Jag redigerade det tom, tramsade till med fula vinjetter och sånt i iMovie, men sen funkade det inte när jag skulle posta på youtube. Hatar teknik! Allt det roliga tar två minuter och allt krångel och felsökande tar 200. 

I morgon åker jag på höstens första bomässa. Jag ska pyssla små hus med alla barn som vill och det blir premiär i Karlskrona. Den gamla militärstaden i Blekinge. Jag förbereder bara i mirgon, pysslar mellan 11-16 på lördag men i fortsättningen blir det på söndagar.

Ses vi där?För övrigt så började jag med en hudbehandling idag. Ska bli kul att se om den biter på mitt kliande jäkla fejs.

Godnatt!

Är vi lite dumma? Om telefonskräck och om att skjuta upp saker.

Jag vill bara börja med att visa att jag har en liten bug som gör att jag vill klä mina barn likadant. Hade dom inte varit olika gamla, haft olika kön och gått på olika avdelningar på förskolan så hade jag nog inte gjort det, men nu är det liksom kul. Lite statement. Det syns inte, men även t-shirt och collegetröjor är samma. Äntligen! Nu är tandläkare, hudläkare och en massa annat jag inte prioriterat fixat och bokat. Vad är det som är så jäääkla svårt med sånt där? 

Är det nån annan som har perioder av mild telefonskräck, som drar sig, helt i onödan, för att göra ”viktiga samtal”? Mycket går ju att göra på nätet, men jag tror fasen jag har nätskräck ibland med. Det ligger en lapp framför dig där det står ”ring och boka tid för hud” eller liknande, men du gör det inte. Hur funkar vi människor egentligen? Jag vet ju att jag bara har att vinna på att göra det, är det för att det är en lite mer subtil och försenad belöning? (Än typ en stor pommes när en är skithungrig, eller en tårtbit mot sockersuget?)

Sen, som idag, när jag väl gjorde det, så tar det liksom tre sekunder, tiden som jagat dig i veckor är plötsligt bokad, inskriven och fixad! … och lättnaden efteråt! Vilken känsla! ”Varför gjorde jag inte detta tidigare? Hur funkar jag egentligen?” Det är som med träning. Egentligen helt ok under tiden, supergött efteråt, men ÄNDÅ så SVÅÅÅÅRT att få till. Jag vill läsa forskning om sånt här. 

Och helst minnen/erfarenheter/tankar på samma ämne från dig. 

Massa kramar!