Stolt men fattig.

Jag har skrivit en text för fantastiska barntidningen KOKO. Så himla fin tidning. Den är liksom på riktigt, full av bra grejer för alla barn, helt fri från reklam och onödnigt cementerande av normer. Texten handlar om civilkurage och om att våga stå upp för varann. Jag blev så glad att jag fick frågan. Jag fick skriva om alltihop många gånger för att få det lagom kort, lagom lätt språk, men ändå personligt, lite kul och massa annat. Svårt att skriva för barn. Prata är lätt, men skriva kändes nytt, utmanande och kul! När jag läser nu, hittar jag dock flera grejer jag borde ha ändrat. Fasen! Hehe.(Jag skrev inte ingressen, vilket märks, för jag undviker ju gärna ordet ”man” i både tal och skrift. Jag skriver det faktiskt aldrig längre, och slinker det in i tal, eller som nu, så noterar jag det alltid och försöker ersätta med nåt annat. Det är så kul att det faktiskt går att förändra sitt språk. Att lära sig själv att uppmärksamma gamla invanda mönster och sen ta bort eller förändra dom. Det är lite knasigt hur jag hamnade här, för jag brukade använda ”man” supermycket, men om jag inte hade sagt nåt om det och någon sen läst texten här nedan, så hade det inte märkts. Tror jag. 

Det är inte bara för att det är ett kul språkexperiment, eller för att den ständiga förekomsten av ”man” bekräftar, förstärker och behåller den manliga normen i språket, utan även för att allt blir väldigt allmänt, opersonligt och inte lika träffande när ”man” används frekvent. 

Men detta var bara en parentes. Jag är verkligen inte så nitisk eller rabiat som det ev låter här ovanför.)

Jag älskar VERKLIGEN illustrationerna, så himla perfekt fina och fulsnyggsöta! 

(Men ändå, hade jag fått välja hade jag ju gjort dom själv, för att göra det ännu mer personligt, liksom. Samtidigt skulle det inte blivit lika snyggt då, så det är bara en personlig känsla, läsare är säkert gladare att jag slapp, hehe. Plus att jag hade velat ha med ett foto på mig nånstans. Jag vet att det låter helt knasigt. Jag tänker att kidsen, eller iaf några av dom, möjligtvis i så fall skulle känna igen mig från tex Barnkanalen, barn älskar ju ”Labyrint”, och då kanske texten hade gjort ännu mer nytta, eller? Nån dom vet förekommer i ett sammanhang dom själva gillar. Nu är det liksom bara anonymt. Men detta är en liten mini-parentes om jag nu måste tycka till, alltså. Och det måste jag ju egentligen inte.)

 Det jag skulle säga egentligen är att jag är stolt att förekomma i tidningen, särskilt rörande ett ämne som detta, och att det känns som ett hedersuppdrag, och det är ju tur, iom att det är ideellt. 
Stolt men fattig sammanfattar jag att jag gärna ställer upp igen, om KOKO nånsin behöver mig! Med bild. Hehe. <-skämt

Puss, godnatt!

8 reaktioner på ”Stolt men fattig.

  1. Hej Kitty! Jag tycker du verkar himla trevlig, smart, vettig. MEN. Detta du säger att ”..den ständiga förekomsten av ”man” bekräftar, förstärker och behåller den manliga normen i språket”. Jag kan inte förstå att så många har fått för sig detta, vad är beläggen för det liksom? Är väldigt nyfiken på om du eller någon annan har några. För som det är nu stör jag ihjäl mig på detta utbytande av ordet ”man” till ”en” eller annat! Vill skriva högg varje gång jag ser det och jag vet det finns oändligt många viktigare saker man kan reta upp sig på men som feminist, språkintresserad person så kan jag absolut inte låta bli att undra VARFÖR!!!? Jag tror detta gör feminismen en grov otjänst då vi framstår som ologiska, etymologiskt opålästa personer som slåss mot väderkvarnar. Återigen, snälla om någon har bevis för att folk i allmänhet verkligen associerar pronomenet ”man” med maskulinitet eller män -ge mig! Så kan jag sluta störa ihjäl mig 🙂 Kramar/Johanna

    Gilla

    • Håller helt med dig. I ordet ”människa” finns också ”män”, ska det också ändras?
      Och det blir ju grammatiskt fel att använda ”en” många gånger, språket hackas upp och läsförståelsen minskas.
      Är helt för att förändra språket och gillar verkligen ”hen” och kallar mig feminist. Tycker det är bättre att använda ”man” sparsamt och istället skriva ”vi”, ”jag” etc eller ändra meningen för att undvika ett ”man”, precis som min svensklärare lärde mig 🙂

      Gilla

      • Och inte för att det skulle syftar på maskulinet utan för att ”man” (åtminstone tidigare) uppfattas som ett för vagt begrepp. Engelskan har ju motsvarande ”you” , att skriva ”One should…” blir ju väldigt pompöst och gammaldags. För mig är det samma sak med ”en” på svenska.

        Gilla

    • Man kan tycka vad man vill om ”man” som pronomen, men på vilket sätt menar du att det inte skulle hänga ihop etymologiskt med ”man” som i könet?

      Gilla

      • Jag var lite för snabb när jag skrev (jag har haft ett länge uppdämt behov att få rasa av mig angående detta 🙂 ). Det är såklart vara samma ursprung till orden, men det är inte SAMMA ord för det och det är enligt mig otroligt att pronomenet ”man” associeras till substantivet ”man” i folks medvetanden när de säger ordet. Men det var också det som var min fråga: är det någon som vet om det verkligen finns något SKÄL till att föra denna kampanj att byta ut ordet ”man”? Om det inte finns det så är min åsikt att det gör språket fulare, fattigare och otympligare alldeles i onödan. Och det ger dessutom vatten på kvarnen för dem som tycker att feminismen förlorat sinnet för proportioner. Ordet ”hen” däremot, berikar språket och hjälper samtidigt femismens sak.

        Gilla

    • Men håller med om att ”en” inte är lika lyckat som ”hen”. Inte för att det skulle vara för pompöst, tvärtom har ”en” som pronomen en väldigt dialektal prägel.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s