Fångarna-På-Fortet-minnen blir mer #metoo från mig.

Jag skrev tidigare om en svt-kollega/barnprogramledare som sexuellt kränkte/trakaserade (vet inte vad som är vad, riktigt) mig i min loge. Märker du också att ju mer folk diskuterar och berättar, på nätet och i din omgivning, desto mer minns du? Det är som att mönstret plötsligt blir väldigt synligt. Jag tror att jag i mitt liv utsatts för MINST 100 sexuella kränkningar/övergrepp av varierande slag. I stort sett alla kvinnor jag pratar med instämmer. ”Men låter inte det mycket?”, tänker kanske någon nu. Nä, för räknar vi in alla verbala kränkningar så är det nog snarare lågt räknat. Det har helt enkelt alltid varit en del av vår vardag. En del av strukturen vi tvingats leva i. Och jag som dessutom var lite ”kändis” under några år, var ute mycket samt arbetade som DJ och klubbarrangör, befann mig ofta mitt i skiten. Var du inte med på noterna så var du jobbig, besvärlig, tråkig etc och ingen ville jobba med dig igen. Det var spontana gissningar om bh-storlek, händer på olika ställen, kommentarer om kroppsdelar och värre grejer. Det kommer upp små jäkla jobbiga blixtminnen hela tiden. Och med dom en massa skam och skuld. För visst var jag säkert med på leken och flirtig ibland. Men detta handlar om oombedda grejer, när jag varken uppmuntrat eller varit delaktig. Det är svårt med den där skulden. Det är så mycket jag ångrar och så mycket jag gjort av fel anledningar tidigare i mitt liv, att det är lätt att känna skam och ta skulden för allt ihop själv. Men jag vet att det är en fälla, det var inte jag. Och om en kvinna så är naken och superflirtig så är ett nej ändå ett nej, och en kränkande kommentar är en kränkning oavsett vad personen i fråga råkar ha på sig. 
En jobbig del är att vi i hela våra liv lärt oss att spela det här spelet. Vara med i det, och dessutom känna oss mer värda, uppmuntrade och sedda när vi egentligen blivit förminskade, förlöjligade och kränkta. Vi har lärt oss  att bli smickrade av kränkningar! Det är fasen oerhört. Det är därför det är så svårt. Det blev väldigt tydligt när jag läste en intervju med Lulu Carter ang hennes år på Äntnigen Hemma med Martin Timell. Jag kunde också lätt ha hamnat i den sitsen, det vet jag. När det kommer till Timell så har jag hört rykten och direkta vittnesmål från folk i tv-branschen sen dagen jag satte min fot i branschen. ”Alla” har vetat det länge. Marin Timell är ökänd på det viset. Han är det ständiga svaret på frågan om mardröms medarbetaren. 

Nu till mitt nya minne. Jag orkar inte gå in på detaljer, men under inspelning av ”Fångarna På Fortet” 2004 var det en av Sveriges (i mångas ögon) mest kreddiga och banbrytande hiphopartister som gav mig lite extra uppmärksamhet. Han hade gett mig kommentarer och blickar hela dagen, och visst var uppmärksamheten lite rolig, men jag var absolut inte intresserad. Det var kväll eller natt, minns inte exakt, och jag hade gått och lagt mig ensam i mitt hotellrum. I mitt rum fanns det udda nog en dörr mitt i ena långväggen. (Antar att rummen gick att slå ihop till en svit eller nåt.) Plötsligt knackar det upprepade gånger på den dörren. Jag fattade ingenting, sen öppnades den, eller omjag  öppnade, jag minns inte. Hur som helst, plötsligt står han där, personen i fråga kom in i mitt rum, rakt in ifrån sitt eget. Han ville ha sex. Det ville inte jag. Jag minns inte exakt hur det gick till men jag fick dra i mitt lakan, det var värmebölja med 40 grader i Frankrike, och jag hade inget annat på mig. Jag tror han låg på mig i sängen, men jag fick ut honom. Han var full och blev sur, jag försökte att inte såra honom, behålla kontrollen och skämtnivån uppe, precis som så många andra kvinnor kände jag nämligen fortfarande ANSVAR! Ansvar att inte såra honom! Han sa att fick han det inte av mig så skulle han gå ner till poolen, för där var en annan kvinna. En i hans lag. Vad som hände sen, om dom fick till nåt, det vet jag inte. 

Jag minns att han tidigare på dagen varit så rolig, knasig och verkade liksom lite trasig och harmlös att jag kände skuld. Men jag ville absolut inte vara nära honom på något vis alls. 

Lite kuriosa-tillägg när jag ändå är inne på sexism och minnen: På samma resa satt Bert Karlsson i en solstol och tuggade kakor som föll ner i stora smulor på hans tröja. Han pratade högt i telefon. ”Nej! Nu måste jag lägga på för jag ska kolla in Linda Rosings Tuttar!” sa han på sitt typiska burdusa Bert-Karlsson-vis. Linda var precis framför honom i poolen. Jag minns att jag tyckte det var vidrigt men alla skrattade. 

Detta är bara några exempel på allt som är och har varit min vardag. En vardag jag vägrar låta mina barn växa upp i. Nikki-Lo har just knäckt koden om ”tjejer och killar”, dvs vår tvåkönsnorm om ”antingen eller”, där könen beskrivs som varandras motsatser och baseras på vad som skiljer oss åt, inte på våra likheter. Vi försöker agera motpoler och prata med henne varje dag, men det känns inte alls som vi når fram. Än. Men kanske en dag. 

Förskolan kämpar med personalbrist, så att ligga på mer än vi redan gjort om genus känns inte aktuellt. 

Fasen alltså! Det är fantastisk att allt kommer fram, men alla minnen gör himla ont. Jäkla struktur. 

Puss! 

Vad minns du? Känner du också att alla minnen bara ploppar upp nu? Har du med fått nog? 

5 reaktioner på ”Fångarna-På-Fortet-minnen blir mer #metoo från mig.

  1. När det gäller dina barn o oron för deras syn på genus osv så ska du bara ta det DJÄVLIGT lugnt – det kommer nämligen att gå alldeles utmärkt!! Hur kunde annars tex du o jag få en bra syn på detta?! Ni behöver inte ”tjata”, bara ”parera” o vara de ni är, reflektera o diskutera m barnen. O det gör ni ju redan. Lägg inte ner mer krut på det än ni vill/orkar. De ser även genom att se hur/vilka personer du o Per är. Ofta låter barn som traditionella idioter men det blir folk av dem med….;-) Själv har jag enligt mina föräldrar kommit hem från lekparken, ca 6 år gammal, o berättat att man inte kan leka i lekstugan för att där luktar det neger. Jag höll på att dö när jag hörde detta. (De höll på att dö när DE hörde detta – 66!) Minns det lyckligtvis inte själv – så jag nekar! 🙂

    Gilla

  2. Mitt första minne är på lågstadiet .. ”ballaballa” rumpnypningarna från killarna i klassen… klassresan till Danmark o känselrummet på museumet där pojkarna stod i mörkret o tog sig för sig… Allt innan jag ens hade blivit byxmyndig. Efter de så blev allt värre .. fingrar upp tryckta innan för trosan på dansgolven.. hoten om man inte sög av dem…Malmöfestivalen sluta jag gå på när jag var 16, de blev känselrummet påminnelse deluxe.

    Min lista är lång o skuldkänslorna är lika lång den.

    Gilla

  3. När jag var 16 var jag med på en skolresa (skidresa). Jag skadade knät. På vägen hem satt jag på bussen brevid en vuxen fritidsledare med mitt skadade ben i hans knä. Han smekte mitt ben hela tiden på ett konstigt sätt. Jag låtsades sova hela vägen hem. Visste inte vad jag skulle göra annars.

    Väl hemma åkte jag o min pappa till sjukhuset. Doktorn som undersökte mitt skadade knä sa att han behövde undersöka mina bröst.(?!)
    Jag ville inte att min pappa skullle se mina bröst och sa då att jag ville min pappa då skulle lämna rummet vilket han gjorde.

    Detta var länge sen, är 50 idag men har haft extremt svårt för doktorer sen dess….
    Gud vet varför inte min pappa protesterade. Han dog när jag var 18 så kan ej fråga honom.

    Har ej berättat tidigare om detta.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s