Separationsångest de luxe.

Vad händer med mig? Jag är just nu på väg till tåget för att jobba måndag och tisdag på svt i malmö. Men redan vid tiotiden började hamstern i magen gnaga. Och för ett par timmar sen så hade den fått massor av vilda ungar som röjde runt. Känslan att åka ifrån familjen är en av dom allra värsta. Så fort jag är på tåget känns allt bra igen, till och med skönt, men just den här känslan inför och under avskedet. Fy fasen!

Ett tecken?!

Detta måste bli en jävla bra vecka, t-banan öppnade dörrarna igen efter att dom stängts, så där retligt mitt framför min näsa. Har jag nånsin sett det hända förr? Är det min lyckodag? Ska jag köpa en triss? Kram och må du hinna allt du själv ska hinna. Tack, SL!

Mvh: först-på-jobbet-igen.

Igår var se faktiskt Kimmi-Kid som lurade in oss på rean (vi var i Farsta och köpte duschslang) med orden ”jag ÄLSKAR den tröjan, jag ska PUSSA den!” Sen hände detta:

”Jag sover här, mamma!”

God morgon!

Hur gör ”vanliga” familjer?

05.00 upp

06.15 mot t-banan

07.00 på svt

Gör smink, hår och byter om

Läser på manus

Blir mickad

08.30 första scenen börjar spelas in

17.00 tack och hej

17.05 civilklädd igen

17.20 vid t-banan

18.00 hemma, försöker få mys och välkomstkramar från trötta barn

18.10 sminkar av mig

18.30 äter middag ensam som Per lagat

19.00-20.00 ”gör kväll” (så bra uttryck jag snott från Pers uppväxt) på barnen, och mig själv, lägger mig med barnen, en på varje arm och somnar samtidigt som dom kollar klart på nåt på ipaden.

05.00 upp

Det är en jäkla tur att inspelningsperioden är så kort. Jag är totalt frånvarande nämligen. Hur funkar det för föräldrar som jobbar 9-17 och har långt till jobbet? När städas det, när pysslas det? Tvätt?

Ok, att jag vill ha mer och fler jobb, men detta är lite galet.

Fast när jag väl jobbar är det fantastiskt! Inspirerande och kul!

Ibland får jag besök:

Jag fick besök av familj och kompisar på lunchen i veckan. Rut, tre år kände redan innan stark oro: ”Tänk om robotarna lever när vi kommer?!”, och blev redan utanför studion superrädd. Det smittade av sig till Kimpan som efter den här bilden uttryckte det i följande mening: ”Jag är så himla, himla, himla lädd!” Dom fick vänta med Per i min loge.

Med detta sagt: jag älskar jobbet med Labyrint men hade inte velat ha det året om. Hur gör ni andra?

Kram och puss!

Barnrummet är pånyttfött!

Mer text och förklaringar kommer strax!

På instagram förklarade jag det så här nyss:

Joråsatte! Före och efter. En gammal ikeabyrå (ja, det är den där ”farliga”, men sen länge fäst i vägg) ett skåp från blocket, Chalk paint från @moments_and_things över gatan, lite non figurativ landskapsmålning 😂och barnfria kvällar på det … och vax. Och knoppar och beslag med handtag. Kanske inte allas smak, men lite mörkt och mysigt mot det vita rummet blev det. Det liksom knöts ihop bra också. Om jag får säga det själv. Ljus varmgrå, vinröd och blå.strax.

Rummet har länge varit totalt kaos. Ingen har velat vara där. Det var först när jag fick utdog jäkla lack-hyllorna med tillhörande gigantiska Expedit-hylla som kag såg nån form av hopp. När kidsen kom hem igår efter en vecka på västkusten med sin farsa så var jag inställd på sura miner. Men som gillade det så mycket att inte ens Nikki-Lo kunde dölja sin förtjusning. Så himlaglad över det.

Överväldigad!

Oj, vad jag inte bloggar. Just nu är jag sjukt överväldigad! Jag går upp 05, går hemifrån 06:15 är på svt ca 07. Sen göra jag smink och hår, kollar manus, byter om etc och är klar för första ”scenen” kl 08.30.

Det är så himla kul att spela in Labyrint. Men i övrigt är jag rätt uppgiven. Jag går runt med en känsla av uppdämd kreativitet och inser att jag borde vara mer etablerad nu. Tänk om jag satsat mer på samma kort för några år sen? Ist för att göra typ 300 saker samtidigt hela tiden. När jag möter människor känner jag igen mig i många. Det är mycket oro och stress. Ålder, ekonomi, osäkerhet och prestationsångest. Jag vill bara vara i mitt rätta element. Jag orkar inte längre synas och höras bara för att liksom ”vara aktuell”. Räkna klick, antal följare, jaga utrymme, vara ständigt full av citat och kamp. Jag vill bara duga ändå. Utan att leverera blogg, texter, åsikter, uppdateringar hela tiden. Men jag har märkt att det verkar behövas i min knasiga sk bransch. Eller inte ens att jag inte orkar. Jag vägrar, spyr på det och dör hellre. Typ.

Håller tummarna för att nåt förlag vill ha mig. Det kan vara en väg.

Sorry för opepp!

Jag vill göra så mycket!

Pysselprogram, böcker, workshop, barnmusik, humor … vafan!

När jag var liten gick jag i teater och var liksom lite av naturligt ”bra” på det. Sen kom självmedvetenheten och rädslan ikapp. När jag har mina ”spelscener” mot Leif Andrée nu så känner jag nåt långt inne i mig. Fan att jag inte vågade!

Nu märker jag på folk att det är ”för sent” för mycket. Jag hatar den känslan. Att vara 40, känna kreativiteten fasen spira, men att allt, även folk runt omkring bekräftar att det är lite sent. Självkänslan mår inte direkt superbra av det. En grej är att jag är så ensam. Jag borde ha haft min Mia eller Klara för längesen. Hade jag haft en parhäst att bolla, dra, skapa, pitcha och allt sånt ihop med så är jag fasen nästan säker på att jag, VI skulle varit nån annanstans. Är det försent? Var är min häst?

Massa pussar och god morgon från en som inte riktigt har det.

Gå inte på Muminfilmen.

Alltså. Om du älskar Mumin och är född på sjuttiotalet och vill ha en nostalgitripp, så gå. Du kommer gilla filmen. Men lämna eventuella kids hemma. Våra barn har inga problem att se hela filmer, men oj! Vad tråkig den här filmen var. Svåra ord, långsam, blygsam handling, upprepningar i det oändliga och ett mumintroll som via Bill Skarsgård pratade stockholmska. Den var animerad precis som i min barndom. Stop-motion i 2-D. Massa fina bilder och smarta lösningar fanns det men det räddade inte nån från den stora uttråkningen. Flera barn inkl vuxna gick, när filmen slutade var Nikki-Lo en av få som härdat ut. Hennes recension på neutral fråga, eller förresten, jag försökte vara peppig och frågade ”vad var bäst med filmen?” Svaret: den var TRÅÅKIG!