Kroppshat och självförakt.

Jag har vabbat galet det senaste. En hel vecka, nu mår kidsen bättre, men jag själv ligger i sängen och tänker.

Varje dag tänker jag på hur vi lever, tänker, prioriterar och vad vi skickar vidare till våra barn. Ofta reflekterar jag över kropp och ideal.

När jag tänker tillbaks på mitt liv så vill jag göra en lista. Den kallar jag min lista av självförakt och kroppshat genom livet. (Och detta är alltså ENDAST hur jag tänkt och agerat kring min yta, listan tar inte upp tankar och krångel jag haft (och har) kring mitt värde och min person.)

Håll i dig:

  • I många år gick jag i för små skor vilket resulterat i problem. Bilden av små fötter som nåt kvinnligt ingår i strukturen och måste bekämpas. Skoaffären bör ta in skor för alla kvinnor. 10% av kvinnor har 41 eller större säger en gammal undersökning, nu är det säkert fler.
  • Jag hade alltid klackar, gärna superhöga i skogen fick det bli rågummikilklack, säger det nåt om omfattningen? En kropp eller en fot är inte designad för att ha klack. Jag bar det för att jag hade fått höra att om du inte är så smal, och dessutom inte har långa ben, så förlänger klackar och ger ett smalare intryck.
  • Jag hade ständigt ”hålla-in-strumpbrallor” i flera långa perioder, på vardagarna, tex minns jag ett helt år när jag gick konstskola, tillslut fick jag ont i magen. Undrar varför?! Höhö Allt ska kontrolleras, hållas på plats, jämnas ut och upplevas smalare. Och inte dallra när du rör dig.
  • Jag gick ofta upp innan min ev kille för att hinna sminka mig, jag har aldrig känt att jag dugit som jag är, speciellt inte utan smink.
  • Jag plockade bort halva båda mina ögonbryn, utifrån på längden, med högra bågar skulle ögonen upplevas större hade jag hört. Jag valde tillslut nyligen tatt tatuera dit strån för att se ut ungefär som i original. Detta är bara ett exempel på kortsiktigheten i vår strävan mot idealet, jag tänker på dom som förstör hela sitt yttre med plastikkirurgi.
  • Jag klädde mig sällan exakt i vad jag ville utan anmanade plagg som dolde och accentuerade enligt norm. Om du konsumerar tv, film, tidningar etc så blir det ofta tydligt att du som har så smala/fina/stora etc ben/midja/bröst etc så är det som att du har en jäkla plikt som kvinna att framhäva och visa just detta. Dvs dom delar av dig som råkar matcha rådande mall ska accentueras. Det är lag.
  • I många år hade jag aldrig brallor pga min stora rumpa som jag fått påpekad för mig. ”Breda höfter och stor rumpa” var liksom det värsta som kunde drabba en. Nu för tiden är det trendigt, eftersträvansvärt och sexigt enligt en av våra två kvinno-normkroppar att ha stor rumpa, men bara om resten av kroppen är smal och den inte är platt. Och du har gigantiska bröst som ”balanserar”.
  • Alla kjolar var tvungen att gå över knät pga mina kobenta, fula, korta ben.
  • Mina överarmar som jag också fått höra var ”för stora” dolde jag också konstant, boleros och korta jackor blev svaret. 24/7/365
  • På somrarna blev det varken linnen, badkläder, shorts eller sandaler. Allt sånt var totalt otänkbart. Oftast fortfarande. Mot bättre vetande.
  • Jag hittade på massor av tricks och knep för att dölja och gömma med både kläder och annat. Fötter under mattkanten, magen under kuddar etc tankarna om min fulhet var ständigt närvarande i vardagen.
  • I högstadiet kallade en i klassen mig ”fiskmun” för att munnen stod ut lite i profil vilket resulterade i att jag drog in läpparna under många månader/år.
  • Jag klädde mig efter principen ”mörkt förminskar, ljust, stickat och mönstrat förstorar”, detta bekräftas fortfarande ständigt regelbundet i alla medier. Dvs bar jag alltid svart på underkroppen. Det stämmer ju i sak, en vit fyrkant ser större ut än en svart i samma storlek, men när det handlar om kläder och utseende, om att manipulera hur folk uppfattar ens kropp och storlek är tipset förkastligt.
  • I perioder hade jag sjukt obekväma dubbla bh:ar för att få formen ok.
  • Jag skrev ofta listor (som nu, hehe) på alla mina ”fel” samt ritade upp idealbilder och tecknade hur jag ”borde” se ut.

Allt detta, och massa annat sysslade jag med under många år och gör och i viss utsträckning fortfarande. Jag har haft ett otroligt fokus på mina defekter och fel. Jag har ständigt kartlagt på vilka sätt jag skiljer mig från idealet. Och tänk ändå att jag växte upp i en tid utan instagram etc.

Samtidigt har jag nånstans vetat hur sjukt det varit och försökt, åtminstone utåt, att förmedla nåt helt annat.

Hur kan jag påverka så att mina barn slipper må lika dåligt?

Samtidigt vet jag att det kunde varit värre. Jag har inte skurit mig, inte haft en regelrätt ätstörning eller seriöst försökt avsluta mitt liv. Men oräkneliga timmar av tårar, hat, ångest, förtvivlan och depression har jag betalt med. Det har haft stor inverkan på mitt psykiska mående och på alla andra plan i mitt liv. Allt i det skönhetsdyrkande, elitistiska, heteronormativa, överkonsumerande, marknadsstyrda, framgångsvärderande, könsrollsdrivna samhällets namn. Vi skulle kunna leva så fritt och må så mycket bättre.

Vad har du gjort mot dig själv? Hur ser din lista ut?

Varning! Barnfilm ger bantningstips.

Varning! Barnfilm med bantningstips. Redan från början reagerade jag på obefintligt genustänk och sexism, men när en av huvudkaraktärerna, den blå ”tjejormen” hamnade i en grotta med andra ”tjejormar” nådde skitfilmen nya nivåer. Efter att ormen kallats knubbig några ggr gav dom andra ormarna henne ett bantningstips. ”När jag blir hungrig gör jag så här …” slår knut på sig själv ”… sen är jag inte hungrig längre!” Alltså! Hur kunde detta gå igenom alla instanser och fortfarande framstå som en bra, kul idé? Det är en barnfilm, från 2017! Kan en anmäla filmer? Detta var liksom en nivå jag inte trodde fanns. Hur tänkte Netflix här? Det är ju såhär hi cementerar och behåller ett samhälle där all skit frodas. Vems ansvar? Hur tänker du? Har du fler varningar?