Kroppshat och självförakt.

Jag har vabbat galet det senaste. En hel vecka, nu mår kidsen bättre, men jag själv ligger i sängen och tänker.

Varje dag tänker jag på hur vi lever, tänker, prioriterar och vad vi skickar vidare till våra barn. Ofta reflekterar jag över kropp och ideal.

När jag tänker tillbaks på mitt liv så vill jag göra en lista. Den kallar jag min lista av självförakt och kroppshat genom livet. (Och detta är alltså ENDAST hur jag tänkt och agerat kring min yta, listan tar inte upp tankar och krångel jag haft (och har) kring mitt värde och min person.)

Håll i dig:

  • I många år gick jag i för små skor vilket resulterat i problem. Bilden av små fötter som nåt kvinnligt ingår i strukturen och måste bekämpas. Skoaffären bör ta in skor för alla kvinnor. 10% av kvinnor har 41 eller större säger en gammal undersökning, nu är det säkert fler.
  • Jag hade alltid klackar, gärna superhöga i skogen fick det bli rågummikilklack, säger det nåt om omfattningen? En kropp eller en fot är inte designad för att ha klack. Jag bar det för att jag hade fått höra att om du inte är så smal, och dessutom inte har långa ben, så förlänger klackar och ger ett smalare intryck.
  • Jag hade ständigt ”hålla-in-strumpbrallor” i flera långa perioder, på vardagarna, tex minns jag ett helt år när jag gick konstskola, tillslut fick jag ont i magen. Undrar varför?! Höhö Allt ska kontrolleras, hållas på plats, jämnas ut och upplevas smalare. Och inte dallra när du rör dig.
  • Jag gick ofta upp innan min ev kille för att hinna sminka mig, jag har aldrig känt att jag dugit som jag är, speciellt inte utan smink.
  • Jag plockade bort halva båda mina ögonbryn, utifrån på längden, med högra bågar skulle ögonen upplevas större hade jag hört. Jag valde tillslut nyligen tatt tatuera dit strån för att se ut ungefär som i original. Detta är bara ett exempel på kortsiktigheten i vår strävan mot idealet, jag tänker på dom som förstör hela sitt yttre med plastikkirurgi.
  • Jag klädde mig sällan exakt i vad jag ville utan anmanade plagg som dolde och accentuerade enligt norm. Om du konsumerar tv, film, tidningar etc så blir det ofta tydligt att du som har så smala/fina/stora etc ben/midja/bröst etc så är det som att du har en jäkla plikt som kvinna att framhäva och visa just detta. Dvs dom delar av dig som råkar matcha rådande mall ska accentueras. Det är lag.
  • I många år hade jag aldrig brallor pga min stora rumpa som jag fått påpekad för mig. ”Breda höfter och stor rumpa” var liksom det värsta som kunde drabba en. Nu för tiden är det trendigt, eftersträvansvärt och sexigt enligt en av våra två kvinno-normkroppar att ha stor rumpa, men bara om resten av kroppen är smal och den inte är platt. Och du har gigantiska bröst som ”balanserar”.
  • Alla kjolar var tvungen att gå över knät pga mina kobenta, fula, korta ben.
  • Mina överarmar som jag också fått höra var ”för stora” dolde jag också konstant, boleros och korta jackor blev svaret. 24/7/365
  • På somrarna blev det varken linnen, badkläder, shorts eller sandaler. Allt sånt var totalt otänkbart. Oftast fortfarande. Mot bättre vetande.
  • Jag hittade på massor av tricks och knep för att dölja och gömma med både kläder och annat. Fötter under mattkanten, magen under kuddar etc tankarna om min fulhet var ständigt närvarande i vardagen.
  • I högstadiet kallade en i klassen mig ”fiskmun” för att munnen stod ut lite i profil vilket resulterade i att jag drog in läpparna under många månader/år.
  • Jag klädde mig efter principen ”mörkt förminskar, ljust, stickat och mönstrat förstorar”, detta bekräftas fortfarande ständigt regelbundet i alla medier. Dvs bar jag alltid svart på underkroppen. Det stämmer ju i sak, en vit fyrkant ser större ut än en svart i samma storlek, men när det handlar om kläder och utseende, om att manipulera hur folk uppfattar ens kropp och storlek är tipset förkastligt.
  • I perioder hade jag sjukt obekväma dubbla bh:ar för att få formen ok.
  • Jag skrev ofta listor (som nu, hehe) på alla mina ”fel” samt ritade upp idealbilder och tecknade hur jag ”borde” se ut.

Allt detta, och massa annat sysslade jag med under många år och gör och i viss utsträckning fortfarande. Jag har haft ett otroligt fokus på mina defekter och fel. Jag har ständigt kartlagt på vilka sätt jag skiljer mig från idealet. Och tänk ändå att jag växte upp i en tid utan instagram etc.

Samtidigt har jag nånstans vetat hur sjukt det varit och försökt, åtminstone utåt, att förmedla nåt helt annat.

Hur kan jag påverka så att mina barn slipper må lika dåligt?

Samtidigt vet jag att det kunde varit värre. Jag har inte skurit mig, inte haft en regelrätt ätstörning eller seriöst försökt avsluta mitt liv. Men oräkneliga timmar av tårar, hat, ångest, förtvivlan och depression har jag betalt med. Det har haft stor inverkan på mitt psykiska mående och på alla andra plan i mitt liv. Allt i det skönhetsdyrkande, elitistiska, heteronormativa, överkonsumerande, marknadsstyrda, framgångsvärderande, könsrollsdrivna samhällets namn. Vi skulle kunna leva så fritt och må så mycket bättre.

Vad har du gjort mot dig själv? Hur ser din lista ut?

7 reaktioner på ”Kroppshat och självförakt.

  1. Det er så trist å tenke på all tiden man har brukt på dette, oftest etter små kommentarer fra andre. Jeg lurer på hvordan mine barn kan lære å være trygge nok i seg selv til å bare skite i kommentarene som helt sikkert vil komme. Prøver å være et bra eksempel i alle fall.
    Her er min liste. Som heldigvis ikke gjelder lengre, jeg er glad og ferdig med alle punkter!!
    For store øyne (alltid kajal)
    Utstående og store øyenbryn (prøv å aldri bli sett fra en viss vinkel)
    Litt uren hud (ekstreme summer og tid på meningsløs hudpleie og i følge magasiner skulle allltid makeup startes med plettfri hud)
    For kort
    Minst pen fra høyre side (alltid gå på personers høyre side)
    For hårete armer (orket ikke gjøre noe med – glad for det idag)
    For hårete ben
    Flatt hår/bakhode
    For blek
    Ikke klassisk pen, så alltid opp tidlig for å ta på sminke for å nå opp til en viss «standard».
    Også gikk jeg aldri i horisontale striper pga kort og endel andre tips og råd om klær som idag virker helt idiotiske.

    Gilla

  2. Oj, känner igen mkt tyvärr. Aldrig linne eller t-shirt med kort ärm pga korta ”tjocka” överarmar, aldrig kjol pga smala höfter i förhållande till axlarna, badade ej mellan 15 och 28 och gör det ytterst sällan även när jag är över
    35 och har barn…, aldrig höga converse och kjol pga korta smalben, dålig hy som kom med extremt mycket självförakt, alltid hår i ansiktet under tonåren, aldrig stå för nära folk på tunnelbanan pga dom då måste bli så äcklade, undvikit att vara med på kort, och gör fortfarande i viss mån för det är så jobbigt att få bekräftat att man ser ut på ett visst sätt, undvek att ”komma nära”/ bli tillsammans/ ligga länge pga kände mig så äcklig och ful, främst pga hyn. Nu känns allt detta mkt bättre men det hänger ändå med och jag kan känna mig så ledsen över att jag slösat så mkt tid på självförakt. Och ska göra mitt yttersta för att min dotter inte utvecklar den här osäkerheten.

    Gilla

  3. Känner igen mig alldeles för mycket i det du skriver. Så sorgset. Tycker efter graviditet att mitt eget förhållningssätt har blivit bättre, är snällare mot mig själv. Men ramlar då och då tillbaka i gamla tankebanor. Bra att du lyfter upp detta Kitty.

    Gilla

  4. – Hade dålig hy i pannan under 12-16 typ, och gíck ständigt med en keps neddragen i ansiktet. Badade tillomed med keps på och hade den på skolgympan. Minns hur min kusin som var typ 25 då, sa till mig en gång ”du behöver inte gömma dig bakom kepsen, du som är så söt” och jag fattade inte vad hon menade.
    – Gillar randiga tröjor men har det aldrig pga alltid fått höra att det gör så man ser större ut.
    – ALLTID tänkt på att jag ser tjock ut. Även när jag var underviktig, och nu i efterhand kan se hur smal jag var. När jag var som smalast hyllades jag, även hyllades över ”hur lite jag åt” (eftesom det är osexigt med tjejer som äter sig mätta….)
    – Är nervös över att magen ska puta och drar in den hela tiden, efter att i våras fått ett ”grattis” som i att personen trodde jag var gravid. Nu går JAG runt och mår dåligt för att någon annan ska tycka det är jobbigt om de tror jag är gravid fast jag inte är det….
    – Tänker konstant på vad jag äter, får dåligt samvete om jag äter något dåligt, om jag inte tränar tillräckligt osv.

    Gilla

  5. Tyvärr finns det något farligt i att dela med sig av sådana här listor. Man reproducerar genom att berätta om nojor som någon annan kanske inte tänkt på. Trots din goda avsikt triggar det.

    Gilla

  6. Även om jag har hållt på och fortfarande håller på med en del av det du har listat är jag supernoga med att aldrig, aldrig prata om vikt inför mina barn. Inte ens i sammanhanget må bra, se ut som förr etc. Jag vill inte heller att andra gör det. Jag drar mig inte för att visa mig naken inför barnen och kommenterar aldrig min eller andras kroppar negativt. Om det någon enstaka gång skulle pratas om tjock eller smal i värderande tongångar ifrågasätter jag och gör klart att det enda som är viktigt är att man är frisk och mår bra. Jag gör ingen grej av maten utan kan äta mycket och onyttigt även om jag försöker äta och laga bra mat. Socker är det enda jag talar negativt om och har uttalat att jag vill undvika. Detta är vad jag tänker att jag kan göra för att hjälpa mina barn att skapa ett okomplicerat förhållande till sina kroppar och till mat, trots ”samhället” etc. Ännu så länge är dottern på 8 år helt obekymrad om sådant..

    Gilla

  7. Alla har sina ”nojjor” . Själv har jag alltid varit spinkig och smal, …mådde dåligt av det som barn 😦 , tyckte det var jobbigt på gymnastiken, när alla jämt skulle kommentera vad smal jag var, jämföra handleder och ben med mig och alltid kommentarer om att jag var så smal (slutade att vara med på gympan i slutet av högstadiet) jag kunde dricka grädde, äta tjocka lager med smör för att jag ville bli lite rultig (hjälpte ju inte ;)) Hade en skolsköterska som var orolig för mig och trodde att jag hade anorexia, vilket inte gjorde saken bättre… (förstår dock nu som vuxen att hon var orolig och var tvungen att ta upp det med mig, med tanke på hur många unga tjejer som drabbas av anorexia..). Varför så svårt att vara nöjd? Nu som vuxen har jag dock inga problem att gå upp i vikt 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s