Fångarna-På-Fortet-minnen blir mer #metoo från mig.

Jag skrev tidigare om en svt-kollega/barnprogramledare som sexuellt kränkte/trakaserade (vet inte vad som är vad, riktigt) mig i min loge. Märker du också att ju mer folk diskuterar och berättar, på nätet och i din omgivning, desto mer minns du? Det är som att mönstret plötsligt blir väldigt synligt. Jag tror att jag i mitt liv utsatts för MINST 100 sexuella kränkningar/övergrepp av varierande slag. I stort sett alla kvinnor jag pratar med instämmer. ”Men låter inte det mycket?”, tänker kanske någon nu. Nä, för räknar vi in alla verbala kränkningar så är det nog snarare lågt räknat. Det har helt enkelt alltid varit en del av vår vardag. En del av strukturen vi tvingats leva i. Och jag som dessutom var lite ”kändis” under några år, var ute mycket samt arbetade som DJ och klubbarrangör, befann mig ofta mitt i skiten. Var du inte med på noterna så var du jobbig, besvärlig, tråkig etc och ingen ville jobba med dig igen. Det var spontana gissningar om bh-storlek, händer på olika ställen, kommentarer om kroppsdelar och värre grejer. Det kommer upp små jäkla jobbiga blixtminnen hela tiden. Och med dom en massa skam och skuld. För visst var jag säkert med på leken och flirtig ibland. Men detta handlar om oombedda grejer, när jag varken uppmuntrat eller varit delaktig. Det är svårt med den där skulden. Det är så mycket jag ångrar och så mycket jag gjort av fel anledningar tidigare i mitt liv, att det är lätt att känna skam och ta skulden för allt ihop själv. Men jag vet att det är en fälla, det var inte jag. Och om en kvinna så är naken och superflirtig så är ett nej ändå ett nej, och en kränkande kommentar är en kränkning oavsett vad personen i fråga råkar ha på sig. 
En jobbig del är att vi i hela våra liv lärt oss att spela det här spelet. Vara med i det, och dessutom känna oss mer värda, uppmuntrade och sedda när vi egentligen blivit förminskade, förlöjligade och kränkta. Vi har lärt oss  att bli smickrade av kränkningar! Det är fasen oerhört. Det är därför det är så svårt. Det blev väldigt tydligt när jag läste en intervju med Lulu Carter ang hennes år på Äntnigen Hemma med Martin Timell. Jag kunde också lätt ha hamnat i den sitsen, det vet jag. När det kommer till Timell så har jag hört rykten och direkta vittnesmål från folk i tv-branschen sen dagen jag satte min fot i branschen. ”Alla” har vetat det länge. Marin Timell är ökänd på det viset. Han är det ständiga svaret på frågan om mardröms medarbetaren. 

Nu till mitt nya minne. Jag orkar inte gå in på detaljer, men under inspelning av ”Fångarna På Fortet” 2004 var det en av Sveriges (i mångas ögon) mest kreddiga och banbrytande hiphopartister som gav mig lite extra uppmärksamhet. Han hade gett mig kommentarer och blickar hela dagen, och visst var uppmärksamheten lite rolig, men jag var absolut inte intresserad. Det var kväll eller natt, minns inte exakt, och jag hade gått och lagt mig ensam i mitt hotellrum. I mitt rum fanns det udda nog en dörr mitt i ena långväggen. (Antar att rummen gick att slå ihop till en svit eller nåt.) Plötsligt knackar det upprepade gånger på den dörren. Jag fattade ingenting, sen öppnades den, eller omjag  öppnade, jag minns inte. Hur som helst, plötsligt står han där, personen i fråga kom in i mitt rum, rakt in ifrån sitt eget. Han ville ha sex. Det ville inte jag. Jag minns inte exakt hur det gick till men jag fick dra i mitt lakan, det var värmebölja med 40 grader i Frankrike, och jag hade inget annat på mig. Jag tror han låg på mig i sängen, men jag fick ut honom. Han var full och blev sur, jag försökte att inte såra honom, behålla kontrollen och skämtnivån uppe, precis som så många andra kvinnor kände jag nämligen fortfarande ANSVAR! Ansvar att inte såra honom! Han sa att fick han det inte av mig så skulle han gå ner till poolen, för där var en annan kvinna. En i hans lag. Vad som hände sen, om dom fick till nåt, det vet jag inte. 

Jag minns att han tidigare på dagen varit så rolig, knasig och verkade liksom lite trasig och harmlös att jag kände skuld. Men jag ville absolut inte vara nära honom på något vis alls. 

Lite kuriosa-tillägg när jag ändå är inne på sexism och minnen: På samma resa satt Bert Karlsson i en solstol och tuggade kakor som föll ner i stora smulor på hans tröja. Han pratade högt i telefon. ”Nej! Nu måste jag lägga på för jag ska kolla in Linda Rosings Tuttar!” sa han på sitt typiska burdusa Bert-Karlsson-vis. Linda var precis framför honom i poolen. Jag minns att jag tyckte det var vidrigt men alla skrattade. 

Detta är bara några exempel på allt som är och har varit min vardag. En vardag jag vägrar låta mina barn växa upp i. Nikki-Lo har just knäckt koden om ”tjejer och killar”, dvs vår tvåkönsnorm om ”antingen eller”, där könen beskrivs som varandras motsatser och baseras på vad som skiljer oss åt, inte på våra likheter. Vi försöker agera motpoler och prata med henne varje dag, men det känns inte alls som vi når fram. Än. Men kanske en dag. 

Förskolan kämpar med personalbrist, så att ligga på mer än vi redan gjort om genus känns inte aktuellt. 

Fasen alltså! Det är fantastisk att allt kommer fram, men alla minnen gör himla ont. Jäkla struktur. 

Puss! 

Vad minns du? Känner du också att alla minnen bara ploppar upp nu? Har du med fått nog? 

Halloween-Liseberg.

Vi tog sj:s Halloweentåg överdragen. Hela familjen. Till Halloween-Liseberg. Jag gjorde kaninöron på en kanin. Göteborg och sånt. Meta.

Mamma och pappa kom och åt med oss på Greenroom, men då var klockan redan så mycket att jag och Per ändå inte hann gå i spökhusen eller åka nåt ”vuxet”. Lite störigt, men vi hade det samtidigt fantastiskt på Kaninlandet och runt om bland läskiga stigar, pumpor och fågelskrämmor. Så här kul uppdaterade Per. 

#metoo

#metoo … såklart. Med ord, med gester, i text, med handling, många gånger. En gång som jag totalt valt att ignorera, både då, och fram tills nu, var när jag jobbade på SVT Malmö och en programledarkollega trängde sig in i min loge. Logen var väldigt liten och smal och helt utan fönster. Han ställde sig bakom mig och började kommentera min rumpa väldigt grovt. Jag mindes länge exakt meningarna och hur jag liksom frös till is inuti och faktiskt blev rädd på riktigt. Utanpå skämtade jag med och försökte behålla kontroll över det som hände, samtidigt som jag försökte dra mig undan och få ut honom. Jag var skakad efteråt men förstod att jag ”borde vara smickrad och att det bara var kul och harmlöst”. En hetero man förstår inte hur det känns, när en varit med om saker tidigare, när din kropp inte helt är din, när du inte har verktyg eller mandat att säga ifrån utan att bli beskylld för att vara ”tråkig, humorlös, gnällig, jobbig” eller kanske ”ful och äcklig hora” på det. Samhället MÅSTE BÖRJA AGERA. Redan i förskolan. Könsrollerna och strukturen kring dessa är det stora problemet! Gör nåt!

Nytt hår. 

I veckan var jag äntligen och fixade mitt hår. Har inte rört det sen jag klippte av flera decimeter innan sommaren och utväxten var lååång.  Det som är problemet är att sen jag fick barn så har min hårkvalitet drastiskt gått åt helskotta. Det går inte att spara ut för det är så tunnt, och iom att jag inte kan ha långt kan jag inte ha alla frillor jag älskar och känner mig som mig själv i. Kolla frizzet, helt transparent i längderna.Hur som helst! Nu ville jag ha lite lång och tjock lugg, mörkare botten och gråsmutsiga pasteller i längderna. Jag vet bara en som vet hur det ska fixas på bästa sätt. Så jag tjatade in mig hos Tess Niva. Hon är inte kvar dit jag brukade gå förr, nu är hon boss och håller i utbildning osv på Hairtalks showroom i Gamlastan. Stoppade det mig från att försöka klämma mig in? 

Steg ett: Blekning. Kurs pågår i bakgrunden.Lite brun grund i botten.Lilagrått på det. I bakgrunden börjar Tess färga och fixa med förlängningarna.Sen mer färg. Rosa och lila!Efter färg före luggklipp och extensions.Emo.Lugg.Tess tejpar i håret och klipper in det.Lite vågor och det är klart!! Kitty är tillbaks! Jag känner mig helt peppad idag och vill typ gå på party. Men det går ju inte. Per är borta och spelar och jag har hand om kidsen. Igår gick det bra, idag mindre bra. Så nu när jag sitter här och hatar att jag är sämsta föräldern kan jag iaf slänga lite med håret. Hehe. Idag har jag haft mina fina, slarviga tofsar och bullar igen, som jag saknat dom! Tack fantastiska Tess!! (Kanske såg du dokumentären om löshår i veckan? Trots känslan i den så var det inte i Hairtalks fabriker den hade filmats. Det blev lite knasigt när dom var det enda företag som ställde upp på intervju. HÄR kan du läsa vad Hairtalk själva svarar på kritiken. Dom är superbesvikna och vill gärna föra fram sin sida. Tydligen existerar det alltså ingen ”fairtrade”-märkning för hår alls än, Dick rättvis och etisk handel vilket Hairtalk är dom enda i branschen som har, men Hairtalk jobbar på att bli dom första att få det. Jag känner mig iaf helt nöjd med infon jag fått om hur dom jobbar. Håret doneras frivilligt, hairtalk ger, som enda företag betalt till templen, samt ger minst 12% högre löner i sina fabriker än vad dom måste etc etc. Jag är ingen expert, men vill bara få fram att av det jag läst och frågat mig till så känns det fortf bra. Dock är det ju ett moment 22. Det är ju fortf så att vi i väst lever som vi gör på bekostnad av andra. Men att ha hairtalk-hår känns mkt bättre än när jag köper kläder eller skor från nån av dom stora kedjorna, där finns ju oftast inte ens etisk och/eller rättvis handel på agendan. Jag försöker dessutom ha det så länge det nånsin går. Sköta det och sätta om  samma hår var 3:e månad. Slut på försvarstal.)

Kram och godnatt!

Så skön morgonträning med tyngder, intervaller och spurt. – Eller?

Tja! Vaknade upp och kände direkt för att träna, det bara sprudlade av energi i kroppen! Runt 07.40 tog jag mig till utegymmet där jag lastade tjugo plus kg på axlarna och gick i rask takt en intensiv intervall. Riktigt svettigt. För att träna ben och rumpa fortsatte jag, med samma vikt, upp för en tvådelad, lång trappa. Jag tog ut stegen i sann utfall-anda. Shit, vad det brände! Därefter bar jag samma tjugo plus kilo lite till. Sen sprang jag. Spurt i ca 2 min i kuperad terräng, avslutade med ytterligare en dubbel trappa, denna gång dock utan tyngd. Allt detta gjorde jag i en speciell outfit som är framtaget för att få ut maximalt av träningen, den isolerar nämligen den egna kroppsvärmen. Svettig nu. Så skönt!

Ok. Så var det såklart INTE. 

Utegymmet var visserligen ute, och det kändes som ett gym. Tjugo-plus-tyngden på axlarna var en 4-åring (aka Nikki-Lo) som ska på utflykt med förskolan. Trappan var stora trappan upp till storbarns-avdelningen och spurten var till t-banan efteråt. Kläderna var flera lager vanliga sketna höstvinterkläder och lång semivadderad jacka. Funkar lite som bastu. Det är coolt att vara förälder. Utmanande även fysiskt.

Tuff skit. Puss!

Kittys utmaning till RFSU. Blygden ska DÖÖÖÖÖÖÖ!!

Hej! Jag har en uppgift till RFSU. En viktig en som kräver akut handlande. Jag återkommer till den strax.

Jag älskar vad RFSU har gjort i vårt språk! 

”Mödomshinna” har blivit ”slidkrans”, ganska så naturligt iom att mödom har med skam och skuld att göra och att hinna insinuerar att det skulle finnas ett ”lock” som något eller någon ska spräcka, när det egentligen handlar om en krans av slemhinneveck en liten bit in i slidan. Slidkrans it is. 

Sen har vi ”Snippa”!

Genom att uppfinna ordet snippa har vi fått ett neutralt, oladdat, ”normalt” ordför det kvinnliga könet som kan användas om både barn och vuxna. Jag använder det jämt. Även innan jag fick barn. Tänk bara skillnaden mellan min och mina ungars uppväxt. 

Jag hade inget ord! Min brorsa hade ett. Såklart. Snopp hit och snopp dit. Vi andra, med snippa fick fyra vägar att gå:

  1. Ett påhittat nonsens-ord. Hemgjort. Gjorde det ont i ”fussen”, ”bässis” eller vad det nu kunde heta var det ingen idé att säga till dagmamma eller annan personal. Ingen hade nämligen någon chans att veta vad du pratade om.
  2. Ett ord som betyder nåt helt annat. ”Dosan”, ”musen”, ja, det finns hundratals. Som om vårt kön inte är viktigt nog för ett eget ord. ”Jag vet, vi börjar kalla snoppen för ”kannan”, sa ingen nånsin.
  3. Funktionsord. I denna gravt missvisande kategori hamnade jag som barn. Mamma lärde mig nämligen att mitt kön hette ”kissestjärten”. Det var ju lite sant, det kom kiss, det var i närheten av en stjärt, men nån jäkla ”kissestjärt”, ”framstjärt” eller bara ”kiss” är inte en snippa! Varken stjärt eller bara för kiss. 
  4. Inget ord alls. ”Där nere” och liknande uttryck är nånslags anti-ord som ytterligare förstärker att kvinnans kön är direkt onämnbart. Egentligen tycker jag att ord som ”underlivet” passar in här med, det vi säger är ju totalt subtila UNDER och sen LIVET. Det där som finns där nånstans, nedanför livet, dvs midjan, på kvinnan. ”Springan” vet jag inte var jag ska placera, men iom att det inte stämmer, det är ingen springa, inte heller tex ett gapande ”hål”, en inbuktning, öht är en snippa ingen avsaknad av nåt, det finns ju liksom saker där, hud och vävnad, nerver, massor av viktiga strukturer, även på utsidan. Så kanske är ord som springan nån typ av egen kategori som borde heta ”förnekelseord” eller ”tomrumsord”. Ett hål avsett för något att fyllas med. Vi vet vad som avses.

Vilken väg en än valde stod vissa saker klart. 

  1. Vi pratar inte om snippan.
  2. Vi pratar inte om snippan.
  3. Det finns inget ord, alltså måste det vara oviktigt, onödigt, pinsamt, fult, äckligt, genant, konstigt, udda etc. Onämnbart helt enkelt. 
  4. Rent praktiskt var det ju också katastrofalt. Hur skulle vi kunna prata om nåt vi inte hade ord på? Aj, det kliar i min … ?!
  5. Den kvinnliga könsrollen är ju redan underordnad mannens. Vi tycker redan vi är konstiga och äckliga, vi vet knappt hur vi ser ut eller funkar ”där nere” och hur fasen ska vi kunna ta makt över, lära känna och liksom ta tillbaks våra kroppar, kön, vårt värde, vår sexualitet, vår plats i samhället som jämställd allmänt dugande personer när vi INTE ENS HAR ETT ORD?!

Detta förklarar varför jag tycker det är genialiskt och fasen revolutionerande att vi nu mer har ordet SNIPPA. Och att mina ungar och deras kompisar aldrig kommer behövs uppleva vad vi upplevde, varken hemma, på förskolan, i skolan, vården eller mellan varann. Hurra RFSU! 

Men som sagt, jag har en ny uppgift. Och den kommer här:

Vi måste ha nya namn för ”blygdläppar”, ”blygdben” och allt annat som har det förlegade skitordet ”blygd” i sig. Det känns så OERHÖRT OMODERNT att fortsätta använda ord med innebörd av skam, blygsel och skuld kring våra kön. 

Så kom igen RFSU! Detta är min utmaning!

Du som läser detta kan ju vara med och hjälpa RFSU på traven, vilket är ditt förslag?

Ska det vara så enkelt som ”snippläpp”? Det låter lite fult, men det är mest ”läpp” jag inte gillar och det kanske är dumt att ta bort den delen av ordet som är ok? Vad tycker du? Tankar? Förslag? Även på min insta diskuteras det lite nu. Kram!
Massa kramar och tack! Kitty.

    Melankolisk på buss.

    När jag åker buss och det är mörkt blir jag jämt så melankolisk och tycker att det känns som jag är på resa, känslan av ”utomlands” eller liksom ”på väg” nånstans. Som att nåt tar slut eller snart ska börja. Det luktar speciellt och det är lite magiskt men sorgligt. Jag undrar vad det är som gör att det känns så där starkt och mycket i magen.

    Jonas, till vänster aka lillebror skickade den här bilden till mig idag. Bevis på att jag alltså går utanför dörren ibland. Känner inte riktigt igen oss, men det gör inget. Kram! Godnatt.

    Klä om sits för 0:- på en halvtimme?

    Hej. Jag är hemma och vabbar astmabarn idag. Vi har en liten mint-ljusblå fåtölj från Åhléns. Ganska billig, ett par år gammal och i inte så bra kvalité men ändå fin. Den har stått under några växter och fått fläckar som absolut inte går bort. Tillslut förstördes tyget i mina ivriga försök.Jag tänkte att en fleecefilt kanske kunde lösa problemet. Kimpan lekte med lego i barnrummet så jag tänkte att vafasen jag gör ett försök. Filten köpte jag på en Bomässa jag jobbade på i våras i en Mio-monter för under 50:- minns jag. Jag ville ha den på tåget hem. Jag höft-mätte och klippte ut ett hörn. Sen la jag tyget på sitsen och klippte jag runt kanten.Jag stoppade in fleecen så snyggt det gick in i skarven bak mot ryggstödet.Sen var det bara att vika och sy. Att jag hade just grå tråd hemma var ju helt knasigt.Det är otroligt tacksamt tyg att sy i, lite stretch och lurv så att nästan inga misstag syns. Jag följde den gamla sömmen men sydde i ungefär vartannat hål. Jag använde en lite starkare tråd för hållbarhet. Kan ju hända att det kommer hoppas en del i den. Rätt ok ändå, väl? Tyvärr ser kanten fulare ut på bilden än i verkligheten. Fast såklart att med ännu mindre stygn hade det inte synts nåt på bilden heller, eller hur? Kram!