Kroppshat och självförakt.

Jag har vabbat galet det senaste. En hel vecka, nu mår kidsen bättre, men jag själv ligger i sängen och tänker.

Varje dag tänker jag på hur vi lever, tänker, prioriterar och vad vi skickar vidare till våra barn. Ofta reflekterar jag över kropp och ideal.

När jag tänker tillbaks på mitt liv så vill jag göra en lista. Den kallar jag min lista av självförakt och kroppshat genom livet. (Och detta är alltså ENDAST hur jag tänkt och agerat kring min yta, listan tar inte upp tankar och krångel jag haft (och har) kring mitt värde och min person.)

Håll i dig:

  • I många år gick jag i för små skor vilket resulterat i problem. Bilden av små fötter som nåt kvinnligt ingår i strukturen och måste bekämpas. Skoaffären bör ta in skor för alla kvinnor. 10% av kvinnor har 41 eller större säger en gammal undersökning, nu är det säkert fler.
  • Jag hade alltid klackar, gärna superhöga i skogen fick det bli rågummikilklack, säger det nåt om omfattningen? En kropp eller en fot är inte designad för att ha klack. Jag bar det för att jag hade fått höra att om du inte är så smal, och dessutom inte har långa ben, så förlänger klackar och ger ett smalare intryck.
  • Jag hade ständigt ”hålla-in-strumpbrallor” i flera långa perioder, på vardagarna, tex minns jag ett helt år när jag gick konstskola, tillslut fick jag ont i magen. Undrar varför?! Höhö Allt ska kontrolleras, hållas på plats, jämnas ut och upplevas smalare. Och inte dallra när du rör dig.
  • Jag gick ofta upp innan min ev kille för att hinna sminka mig, jag har aldrig känt att jag dugit som jag är, speciellt inte utan smink.
  • Jag plockade bort halva båda mina ögonbryn, utifrån på längden, med högra bågar skulle ögonen upplevas större hade jag hört. Jag valde tillslut nyligen tatt tatuera dit strån för att se ut ungefär som i original. Detta är bara ett exempel på kortsiktigheten i vår strävan mot idealet, jag tänker på dom som förstör hela sitt yttre med plastikkirurgi.
  • Jag klädde mig sällan exakt i vad jag ville utan anmanade plagg som dolde och accentuerade enligt norm. Om du konsumerar tv, film, tidningar etc så blir det ofta tydligt att du som har så smala/fina/stora etc ben/midja/bröst etc så är det som att du har en jäkla plikt som kvinna att framhäva och visa just detta. Dvs dom delar av dig som råkar matcha rådande mall ska accentueras. Det är lag.
  • I många år hade jag aldrig brallor pga min stora rumpa som jag fått påpekad för mig. ”Breda höfter och stor rumpa” var liksom det värsta som kunde drabba en. Nu för tiden är det trendigt, eftersträvansvärt och sexigt enligt en av våra två kvinno-normkroppar att ha stor rumpa, men bara om resten av kroppen är smal och den inte är platt. Och du har gigantiska bröst som ”balanserar”.
  • Alla kjolar var tvungen att gå över knät pga mina kobenta, fula, korta ben.
  • Mina överarmar som jag också fått höra var ”för stora” dolde jag också konstant, boleros och korta jackor blev svaret. 24/7/365
  • På somrarna blev det varken linnen, badkläder, shorts eller sandaler. Allt sånt var totalt otänkbart. Oftast fortfarande. Mot bättre vetande.
  • Jag hittade på massor av tricks och knep för att dölja och gömma med både kläder och annat. Fötter under mattkanten, magen under kuddar etc tankarna om min fulhet var ständigt närvarande i vardagen.
  • I högstadiet kallade en i klassen mig ”fiskmun” för att munnen stod ut lite i profil vilket resulterade i att jag drog in läpparna under många månader/år.
  • Jag klädde mig efter principen ”mörkt förminskar, ljust, stickat och mönstrat förstorar”, detta bekräftas fortfarande ständigt regelbundet i alla medier. Dvs bar jag alltid svart på underkroppen. Det stämmer ju i sak, en vit fyrkant ser större ut än en svart i samma storlek, men när det handlar om kläder och utseende, om att manipulera hur folk uppfattar ens kropp och storlek är tipset förkastligt.
  • I perioder hade jag sjukt obekväma dubbla bh:ar för att få formen ok.
  • Jag skrev ofta listor (som nu, hehe) på alla mina ”fel” samt ritade upp idealbilder och tecknade hur jag ”borde” se ut.

Allt detta, och massa annat sysslade jag med under många år och gör och i viss utsträckning fortfarande. Jag har haft ett otroligt fokus på mina defekter och fel. Jag har ständigt kartlagt på vilka sätt jag skiljer mig från idealet. Och tänk ändå att jag växte upp i en tid utan instagram etc.

Samtidigt har jag nånstans vetat hur sjukt det varit och försökt, åtminstone utåt, att förmedla nåt helt annat.

Hur kan jag påverka så att mina barn slipper må lika dåligt?

Samtidigt vet jag att det kunde varit värre. Jag har inte skurit mig, inte haft en regelrätt ätstörning eller seriöst försökt avsluta mitt liv. Men oräkneliga timmar av tårar, hat, ångest, förtvivlan och depression har jag betalt med. Det har haft stor inverkan på mitt psykiska mående och på alla andra plan i mitt liv. Allt i det skönhetsdyrkande, elitistiska, heteronormativa, överkonsumerande, marknadsstyrda, framgångsvärderande, könsrollsdrivna samhällets namn. Vi skulle kunna leva så fritt och må så mycket bättre.

Vad har du gjort mot dig själv? Hur ser din lista ut?

Varning! Barnfilm ger bantningstips.

Varning! Barnfilm med bantningstips. Redan från början reagerade jag på obefintligt genustänk och sexism, men när en av huvudkaraktärerna, den blå ”tjejormen” hamnade i en grotta med andra ”tjejormar” nådde skitfilmen nya nivåer. Efter att ormen kallats knubbig några ggr gav dom andra ormarna henne ett bantningstips. ”När jag blir hungrig gör jag så här …” slår knut på sig själv ”… sen är jag inte hungrig längre!” Alltså! Hur kunde detta gå igenom alla instanser och fortfarande framstå som en bra, kul idé? Det är en barnfilm, från 2017! Kan en anmäla filmer? Detta var liksom en nivå jag inte trodde fanns. Hur tänkte Netflix här? Det är ju såhär hi cementerar och behåller ett samhälle där all skit frodas. Vems ansvar? Hur tänker du? Har du fler varningar?

Starstruck!

Jag är ju mest i min egen bubbla, men ibland händer det grejer. Fatta att få träffa riktiga Snigel the original, Björnes huvud och Sommarlovs-Angelica. Och sommarlovs-Alex. Sen blev det Varmkorven och spöket Lazlo på det. Coolare än vilken vip-Bindefeld-fest som helst!!Sen fick ju jag vara Tyrannosaurus Rex och ha lysande goggles på det.

Separationsångest de luxe.

Skrivet idag ca kl 14 i söndags:

Vad händer med mig? Jag är just nu på väg till tåget för att jobba måndag och tisdag på svt i malmö. (Jag ska vara med i ett par avsnitt av ”Mysteriet på Barnkanalen”.) Men redan vid tiotiden började hamstern i magen gnaga. Och för ett par timmar sen så hade den fått massor av vilda ungar som röjde runt. Känslan att åka ifrån familjen är en av dom allra värsta. Så fort jag är på tåget känns allt bra igen, till och med skönt, men just den här känslan inför och under avskedet. Fy fasen!

Klart det är tufft att lämna det här gänget.Och Per. Kaninen som heter Really Big får representera honom.

Ett tecken?!

Detta måste bli en jävla bra vecka, t-banan öppnade dörrarna igen efter att dom stängts, så där retligt mitt framför min näsa. Har jag nånsin sett det hända förr? Är det min lyckodag? Ska jag köpa en triss? Kram och må du hinna allt du själv ska hinna. Tack, SL!

Mvh: först-på-jobbet-igen.

Igår var se faktiskt Kimmi-Kid som lurade in oss på rean (vi var i Farsta och köpte duschslang) med orden ”jag ÄLSKAR den tröjan, jag ska PUSSA den!” Sen hände detta:

”Jag sover här, mamma!”

God morgon!

Hur gör ”vanliga” familjer?

05.00 upp

06.15 mot t-banan

07.00 på svt

Gör smink, hår och byter om

Läser på manus

Blir mickad

08.30 första scenen börjar spelas in

17.00 tack och hej

17.05 civilklädd igen

17.20 vid t-banan

18.00 hemma, försöker få mys och välkomstkramar från trötta barn

18.10 sminkar av mig

18.30 äter middag ensam som Per lagat

19.00-20.00 ”gör kväll” (så bra uttryck jag snott från Pers uppväxt) på barnen, och mig själv, lägger mig med barnen, en på varje arm och somnar samtidigt som dom kollar klart på nåt på ipaden.

05.00 upp

Det är en jäkla tur att inspelningsperioden är så kort. Jag är totalt frånvarande nämligen. Hur funkar det för föräldrar som jobbar 9-17 och har långt till jobbet? När städas det, när pysslas det? Tvätt?

Ok, att jag vill ha mer och fler jobb, men detta är lite galet.

Fast när jag väl jobbar är det fantastiskt! Inspirerande och kul!

Ibland får jag besök:

Jag fick besök av familj och kompisar på lunchen i veckan. Rut, tre år kände redan innan stark oro: ”Tänk om robotarna lever när vi kommer?!”, och blev redan utanför studion superrädd. Det smittade av sig till Kimpan som efter den här bilden uttryckte det i följande mening: ”Jag är så himla, himla, himla lädd!” Dom fick vänta med Per i min loge.

Med detta sagt: jag älskar jobbet med Labyrint men hade inte velat ha det året om. Hur gör ni andra?

Kram och puss!

Barnrummet är pånyttfött!

Mer text och förklaringar kommer strax!

På instagram förklarade jag det så här nyss:

Joråsatte! Före och efter. En gammal ikeabyrå (ja, det är den där ”farliga”, men sen länge fäst i vägg) ett skåp från blocket, Chalk paint från @moments_and_things över gatan, lite non figurativ landskapsmålning 😂och barnfria kvällar på det … och vax. Och knoppar och beslag med handtag. Kanske inte allas smak, men lite mörkt och mysigt mot det vita rummet blev det. Det liksom knöts ihop bra också. Om jag får säga det själv. Ljus varmgrå, vinröd och blå.strax.

Rummet har länge varit totalt kaos. Ingen har velat vara där. Det var först när jag fick utdog jäkla lack-hyllorna med tillhörande gigantiska Expedit-hylla som kag såg nån form av hopp. När kidsen kom hem igår efter en vecka på västkusten med sin farsa så var jag inställd på sura miner. Men som gillade det så mycket att inte ens Nikki-Lo kunde dölja sin förtjusning. Så himlaglad över det.

Överväldigad!

Oj, vad jag inte bloggar. Just nu är jag sjukt överväldigad! Jag går upp 05, går hemifrån 06:15 är på svt ca 07. Sen göra jag smink och hår, kollar manus, byter om etc och är klar för första ”scenen” kl 08.30.

Det är så himla kul att spela in Labyrint. Men i övrigt är jag rätt uppgiven. Jag går runt med en känsla av uppdämd kreativitet och inser att jag borde vara mer etablerad nu. Tänk om jag satsat mer på samma kort för några år sen? Ist för att göra typ 300 saker samtidigt hela tiden. När jag möter människor känner jag igen mig i många. Det är mycket oro och stress. Ålder, ekonomi, osäkerhet och prestationsångest. Jag vill bara vara i mitt rätta element. Jag orkar inte längre synas och höras bara för att liksom ”vara aktuell”. Räkna klick, antal följare, jaga utrymme, vara ständigt full av citat och kamp. Jag vill bara duga ändå. Utan att leverera blogg, texter, åsikter, uppdateringar hela tiden. Men jag har märkt att det verkar behövas i min knasiga sk bransch. Eller inte ens att jag inte orkar. Jag vägrar, spyr på det och dör hellre. Typ.

Håller tummarna för att nåt förlag vill ha mig. Det kan vara en väg.

Sorry för opepp!

Jag vill göra så mycket!

Pysselprogram, böcker, workshop, barnmusik, humor … vafan!

När jag var liten gick jag i teater och var liksom lite av naturligt ”bra” på det. Sen kom självmedvetenheten och rädslan ikapp. När jag har mina ”spelscener” mot Leif Andrée nu så känner jag nåt långt inne i mig. Fan att jag inte vågade!

Nu märker jag på folk att det är ”för sent” för mycket. Jag hatar den känslan. Att vara 40, känna kreativiteten fasen spira, men att allt, även folk runt omkring bekräftar att det är lite sent. Självkänslan mår inte direkt superbra av det. En grej är att jag är så ensam. Jag borde ha haft min Mia eller Klara för längesen. Hade jag haft en parhäst att bolla, dra, skapa, pitcha och allt sånt ihop med så är jag fasen nästan säker på att jag, VI skulle varit nån annanstans. Är det försent? Var är min häst?

Massa pussar och god morgon från en som inte riktigt har det.

Gå inte på Muminfilmen.

Alltså. Om du älskar Mumin och är född på sjuttiotalet och vill ha en nostalgitripp, så gå. Du kommer gilla filmen. Men lämna eventuella kids hemma. Våra barn har inga problem att se hela filmer, men oj! Vad tråkig den här filmen var. Svåra ord, långsam, blygsam handling, upprepningar i det oändliga och ett mumintroll som via Bill Skarsgård pratade stockholmska. Den var animerad precis som i min barndom. Stop-motion i 2-D. Massa fina bilder och smarta lösningar fanns det men det räddade inte nån från den stora uttråkningen. Flera barn inkl vuxna gick, när filmen slutade var Nikki-Lo en av få som härdat ut. Hennes recension på neutral fråga, eller förresten, jag försökte vara peppig och frågade ”vad var bäst med filmen?” Svaret: den var TRÅÅKIG!